Det var inte kul att vakna idag. Jag hatar att vara nervös. Jag ville bara skjuta allting framför mig men samtidigt ville jag ha det gjort. Toan blev min bästa vän fram tills det var dags att bege sig. När vi klev utanför dörren och kom ut sken naturligtvis solen, vädret var verkligen perfekt för lite bungy idag. Vi kom till incheckningen och där visade dom såklart filmer på bungy överallt och det stod skyltar med: detta kommer bli ditt livs största utmaning. Vad fasen hade jag gett mig in på?! Vi blev invägda och dom skrev på vänsterhanden vad man vägde. Sen var det bara att hoppa på bussen för att åka uppför ett brant berg upp till toppen där vi skulle hoppa.

 

Vi fick vår sele på oss och blev invägda på nytt. Det var riktigt kallt här och blåste en del. Vi transporterades med en slags lift ut till det lilla ”huset” därifrån vi skulle hoppa. Jag tyckte inte det var särskilt läskigt, visst det var högt men inte så extremt högt som jag trodde att det skulle vara. Vi åkte liften själva jag och Emelie, när vi kom fram hoppade en kille som jobbade där fram och försökte skrämma oss men det lyckades han inte med. Dom försökte sen skrämma upp oss hela tiden. Tex när jag skulle sätta på mig några grejer på benen så fick jag välja mellan två olika. När jag gjort mitt val sa han: dom där hade inte jag valt om jag varit du. Är du verkligen säker på att du vill ha dom? Det spelades hög musik och det var glasgolv på vissa ställen så man såg rakt ner. Första killen hoppade och sen flöt det bara på. Dom gick i viktordning med den tyngsta först så jag skulle få hoppa bland dom sista, vilket innebar att jag skulle få stå och kolla på alla. Jag började känna en viss press eftersom alla som hade hoppat hoppade på en gång utan att tveka. Jag har sagt till mig själv att det finns bara en utväg härifrån och det är att hoppa. Jag tänker aldrig gå tillbaka utan att hoppa! Ner ska jag så är det bara.

 

Det blev Emelies tur att hoppa. Jag stod och fotade henne. Hon såg hur lugn och cool ut som helst. Även hon hoppade såklart direkt, hon bara försvann. Det såg verkligen livsfarligt ut (vilket det kanske också var). Men det var då det började pirra till i magen. När hon var längst nere var hon så jäkla liten och då fattade man att det var riktigt högt man skulle hoppa. Plötsligt säger dom mitt namn. Emelie hade inte ens hunnit komma upp så jag hann inte fråga hur det var eller se hennes min. Man fick sätta sig i en slags stol där dom spände fast själva bungylinan. Jag frågade lite nervöst om allt verkligen var fastspänt nu. Killen ryckte på axlarna och svarade: kanske, jag hoppas det i alla fall. Det var verkligen inte det svaret jag ville ha, jag ville ha ett säkert svar.

 

Precis när jag ställt mig upp från stolen känner jag hur hjärtat börjar slå fortare. Nu var det verkligen dags, vad hade jag gett mig in på?! Jag skulle göra något som jag sagt att jag aldrig vill göra. Men det fanns ingen återvändo nu, det var ner som gällde. Jag tog ett djupt andetag och gick sakta fram till plattformen, kollade ner och tänkte: shit hur ska detta gå. Det är en helt annan känsla att stå jämte och kolla på än å verkligen stå där längst ut och veta att man faktiskt ska hoppa. Det fanns liksom inget räcke eller nått att hålla i, man bara stod där 134m upp i luften med en ganska tung lina som hängde ner också. Killen började räkna ner men jag kände mig inte redo. Jag ville stå och kolla lite innan jag hoppade. Visst det var högt men det som oroade mig var hur fasen man skulle hoppa/falla. Därför tvekade jag 2 gånger. Just då tänkte jag: F*n också nu har jag tvekat och då kommer jag inte kunna hoppa. Varje gång han räknade ner var så himla beredd, benen skakade och jag skrek till för jag trodde jag hoppade. Men jag stod kvar. Jag hörde Emelie säga: Jossan du klarar detta! Jag tog ett djupt andetag och sa till mig själv att nu jäklar hoppa du!

 

Sen minns jag inte så mycket mer. Det bara svartnade för ögonen och var fritt fall i 8,5sek. Jag känner sen bara att linan tar emot i mina ben och då inser jag: vad hände, shit jag gjorde det! JAG GJORDE DET!!! Vilken skön känsla det var. Jag gjorde något som jag trodde att jag aldrig skulle göra. Sen var det bara att hänga där och bli upphissad och då kunde man njuta av en riktigt skön känsla och kolla på utsikten. När jag kom upp till den lilla ”stugan” igen hade jag tårar i ögonen, både jag och Emelie grät sen ikapp av lycka. Vi är grymma!!!!

 

Dagen firades sen med en Fergeburgare tillsammans med team Sweden (jag, Emelie, Sarax2 och Hanna). Jag åt en gigantisk hamburgare som nog var den godaste jag någonsin har ätit och den största. Mätt blev jag. Sen var det dags att testa Queenstowns uteliv. Vi satt på rummet och förade, det var riktigt kul. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Sara och Emma är från typ Bollnäs och har en så himla härlig dialekt och massa roliga uttryck. Sara och Hanna är från Karlstad och pratar precis som Smala Sussie (filmen). Sen jag från Småland och Emelie från Stockholm. Det kan inte bli annat än kul då med så många olika dialekter.

 

Innan hoppet

Har aker vi liften till stugan dar vi ska hoppa, man ser den i bakgrunden

 

 

Fastspand och klar for att hoppa



Sakta gar jag framat



Tittar uppat



Haller i



Tar ett djupt andertag

 

 

 

 

 

Har kommer jag upp, glad och lycklig



Gladjetarar ser ni har












Mater vem som har langst tunga



Cool bar



Jag red rodeo inne pa puben

Här är beviset!