Australiens högsta skydive och jag gjorde det!!!

var det äntligen dags, dagen då jag skulle ge mig upp 14.000feet upp i luften och hoppa fallskärm i Australiens högsta skydive!!! Och vad vaknar man till?! Jo regn såklart, kul… Men det blev bättre väder sen när det var dags för avstamp.

 

Vi blev upphämtade på vårt hostel 8.30 och körda till skydive kontoret. Där var det dags att fylla i en massa papper om att allt som sker är på egen risk mm och så betalade vi för kalaset, och då fanns det ingen återvändo. Betalar man över 3000kr så måste man hoppa, så är det bara. Det var sen dags att väga sig, det blev en glad överraskning. Jag hade bara gått upp 1kg.

 

Vi fick sen öva på hur själva hoppet skulle gå till. Att man ska sitta på kanten på planet och vika in benen under planet, hålla händerna i selen, luta huvudet bakåt och skjuta fram höften så man blev som en böjd banan. Vi övade också på att landa. Man skulle hålla upp benen så att killen som man hoppade med kunde ta emot marken med sina ben. Jag var fortfarande inte särskilt nervös, jag tyckte bara allt var spännande och att det skulle bli så jäkla kul men allt kändes så overkligt. Skulle verkligen lilla jag ge mig upp i luften och hoppa fallskärm?!

 

En efter en blev vi uppropade av dom vi skulle hoppa med, alla utom jag och Emelie. Det visade sig att vi skulle få hoppa med nästa grupp och var tvungna att vänta ca. 1tim till första gruppen hade hoppat klart. Det var lite jobbigt eftersom allt man ville just då var att få komma upp i luften och hoppa. Jag och Emelie satte oss på stranden och kollade när dom hoppade och det såg verkligen härligt ut.

 

Sen var det äntligen vår tur. Killen jag hoppade med, Phil heter han var från Italien och var väldig trevlig. Han hjälpte mig på med all utrustning och spände alla remmarna. Det jag var mest nervös för sen var för ”intervjun” som jag skulle göra till min film, eftersom dom filmade mig. Så när det var över kände jag mig ganska lugn och det var då dags att hoppa in i bussen som skulle ta oss till vårt lilla flygplan ca.25min bussfärd och jag var väldigt förväntansfull.

 

Vi kom fram till vårt lilla propellerplan, klev ur bussen, kollade remmarna en sista gång och spände det sista. Sen var det bara att kliva på planet. Man satt i knäet på den man skulle hoppa med och åkte baklänges (med ryggen mot färdriktningen), så att det skulle bli lättare att hoppa ur planet sen. När vi hade lyft var jag fortfarande inte nervös, jag tyckte bara det skulle bli kul. Phil pratade med mig hela tiden och visade vad olika saker var när vi flög över det. Man såg hur mycket cyklonen hade förstört och han visade mig krokodilfloden som jag då berättade att jag och Emelie hade gått i. Det var en fantastisk utsikt och solen sken faktiskt emellanåt. Vi flög i ca 20min innan vi hade kommit upp till den rätta höjden. Under tiden spändes vi fast med vår kille och satte på oss dom snygga glasögonen, jag kände mig faktiskt trygg. Phil berättade att vi skulle hoppa som nummer 2 av ca 8st.

 

Plötsligt var vi uppe på den rätta höjden. Vi var över molnen och såg inte ner till marken längre. Dörren rullades upp, det dånade och blåste som sjutton. Första tjejen, som satt precis vid dörren gjorde sig redo och sen bara flög hon iväg som en liten dammtuss. Jag förstod att det nu var min tur. Just i det ögonblicket kommer jag ihåg att jag sa: nej jag kan inte göra detta. Men allt gick så snabbt. Plötsligt sitter jag på kanten på planet med fötterna under, lutar huvudet bakåt och sen bär det av.

 

Jag kommer inte ihåg ifall det kittlades i magen när jag föll, jag vet bara att man i början inte visste om man var upp eller ner. Det var som i en dröm när man flyger runt. Plötsligt bankar Phil mig på armen och det betyder att man ska sträcka ut armarna, först då fattade jag var jag var. Jag föll som en sten genom luften, det var fritt fall i 60sek men kändes som 5sek. Allt gick så snabbt. Vi åkte igenom moln med vatten i som kändes som nålar mot kroppen, så nu har jag rört ett moln. När vi kommit igenom det såg man marken igen och det var bara så underbart, jag kunde inte sluta le. Jag svävade handlöst i luften med en fantastisk utsikt under mig med turkost hav, öar och annat häftigt. Man ville aldrig att det skulle ta slut. Men efter 60sek fälldes fallskärmen ut och vi svävade nu istället sakta ner i ca 5min. Jag fick hålla i repen på skärmen och styra oss, det var kul. Jag kunde också ta av mig glasögonen så man såg lite bättre. Vi landade sen på stranden och jag var helt överlycklig (som man kan se på filmen). Jag gjorde det och jag är sjukt stolt över mig själv! Jag ville bara upp igen och hoppa. Detta var lätt det bästa jag någonsin har gjort! Hela dagen sen gick jag runt med ett slags rus i kroppen av lycka, jag gjorde det!

 

Sen var det bara ett litet problem… Min film hade inte alls blivit bra. Man kunde bli filmad på två olika sätt. Antingen hade killen som man hoppade med en kamera på armen som han filmade med. Man får då mest närbilder på ansiktet och aldrig på hela kroppen. Det andra alternativet, som jag valde var att ha med sig en extra person som hoppar samtidigt som mig och på så sätt får man med hela kroppen och det blir bättre bilder. Men tydligen hade jag varit för lätt så kameramannen hade fallit mycket fortare än mig och Marc så filmen blev inte alls bra, man ser knappt att det är jag och man ser typ bara när jag hoppar ur planet och sen ser man landningen.  Jag fick pengarna tillbaka för filmen eftersom den var så dålig, men jag fick ändå behålla filmen och fotona. Visst det var bra jag tjänade 1000kr och vissa foton är helt okej men filmen är inte den bästa.




Jag och Klem innan vi kliver på planet


Det lilla planet








Dörren har öppnats och snart ska jag hoppa


Å här hoppar vi!
















Åker igenom molnet


När vi kommit igenom molnet såg det ut såhär


Landning


Och en överlycklig Josefin som just har hoppat


Här 2 lyckliga tjejer


Vi fick ett sånt här fint linne också

 

Här har ni filmbeviset! :)



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0