9-10/10 Time To Say Goodbye

Så var dagen här. Sista dagen i Thailand, sista dagen på vårt äventyr och det var dags att bege sig hemåt. Man tänker såhär: kan jag inte bara få stanna lite till. Jag är lite rädd för att komma hem. Hur kommer det vara? Hur kommer folk där hemma bete sig? Kommer folk ens känna igen mig eller har jag förändrats så mycket? Och den stora frågan vad ska jag göra hemma i Sverige, jobba, var? Det fanns många frågor i mitt lilla huvud.

 

Min och Emelies sista dag i huvudstaden gick åt till shopping. Flyget gick inte förrän sent på kvällen/natten så vi hade hela dagen på oss. Vi åkte bort till en stor söndagsmarknad som var totalt kaos. Den var hur stor som helst, vi gick vilse. Så efter ett tag bestämde vi oss för att åka till shoppingcentret MBK en sista gång. Här shoppade vi loss. Jag köpte bland annat 3par Levis jeansshorts för 12kr/st, en Mulberry skinnväska för 500kr och Converse skor för 200kr. Thailand är allt bra billigt, men allt är också fejk. Fast vad gör det? Det är kul att shoppa i alla fall.

 

Vi har fått lämna våra grejer här på hotellet som vi inte ville ha med oss på vår resa här i Thailand, så vi skulle slippa bära på det eftersom vi visste att vi skulle återvända till Bangkok. Det visade sig att vi hade lämnat mer saker än vad vi trodde plus att vi nu hade shoppat en hel del nya grejer. Tur att familjerna kom ner så man kunde skicka hem den mesta packningen med dom igår, annars vet jag inte hur detta hade gått.

 

För absolut sista gången var det nu dags att packa väskan. Det var precis att den gick igen. Det är en av sakerna som ska bli skönt med att komma hem, att slippa bo i en jäkla väska! Vi tog sen tåget mot flygplatsen, checkade in och sen lyfte vi. Det var så lite folk med på planet att jag och Emelie hade hela raden med 4 säten för oss själva. Det kallar vi lyx.

 

Vi gjorde en mellanlandning i London och det var också här som jag och min kära vän skulle gå skilda vägar, eftersom jag skulle till Köpenhamn och Emelie till Stockholm. Efter 9månader på resande fot ihop var det här och nu vår resa tog slut på riktigt. När jag skriver detta sitter jag med tårar i ögonen och är helt tom i huvudet. Den känslan som var där var så himla konstig. Skulle vi verkligen åka på skilda håll nu?! Det var som på film. Jag tänkte på ”Hundtricket” när Mia ska flyga iväg och Micke springer igenom spärrarna för att få tag på henne. Jag var nära på att springa ut till henne igen men insåg att det inte skulle förändra saken. Jag var tvungen att åka hem till mitt nu och hon till sitt. Tråkigt men sant.

 

Jag och Emelie har verkligen gjort ALLT tillsammans och vi har haft så himla kul! Allt har funkat kanon och inget hade kunnat bli bättre. Att nu behöva säga hej då och inte veta när vi kommer ses igen var riktigt jobbigt. Ingen kommer förstå vår resa förutom Emelie och jag för den kan inte beskrivas med ord eller förklaras med bilder och filmer, den måste upplevas! Kvar på flygplatsen stod nu Emelie eftersom hennes flyg gick senare än mitt. Jag kände mig som världens ensammaste när jag lämnat henne och satt på flyget helt själv och ingen där hade en aning om vad jag hade varit med om.

 

Jag landade i Köpenhamn på måndagsmorgonen och möttes av kyla och regn. Kul välkomnande… Därifrån tog jag tåget till Malmö för att vänta där i ca 1tim på nästa tåg som skulle ta mig till Älmhult. Det första jag gjorde när jag kom till stationen var att springa in på Coop och köpa svenskt lösgodis, som jag längtat! Sen satt jag på en bänk i min lilla bubbla och bara tittade på allt folk och tänkte: vad hände? Vad har jag varit med om, har jag bara drömt allt. Det kändes så overkligt på något sätt. Folk pratade svenska nu, ett språk som lät bekant. Skulle jag inte prata engelska nu? Och vad hade dom på sig? Tråkiga höstkläder i dystra färger. Inte blommiga och färgglada klänningar och brunbrända kroppar som jag nu är van vid. Folk illglodde på mig och min stora och välprydda väska med alla märken på som jag hade jämte mig. Dom tänkte säkert: har hon varit i alla dom länderna? Och svaret är ja det har jag!

 

Mamma och pappa kom sen och hämtade mig på stationen i Älmhult där min resa en gång började. Då minns jag att jag åkte iväg med tårar i ögonen, ovetandes om hur länge jag skulle vara borta eller vad jag skulle få uppleva och jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli såhär bra. Det är för bra för att vara sant, så är det bara!

 

Det var jag som körde oss hem sen. Jag trodde jag skulle glömt hur man körde men det sitter väl i ryggraden, kul var det! På kvällen sen kom mormor, farmor och farfar och vi åt gott, svensk mat! Jag fick blommor och dom välkomnade mig hem. Det var så kul att se dom igen. Jag har varit iväg så himla länge och jag har saknat dom men när man väl träffar dom nu så är det som att man såg dom igår. Likadant vårt hus. När jag nu varit här några timmar känns det som jag alltid varit här, att jag inte alls varit borta i 9månader. Är inte det konstigt?! Man anpassar sig väldigt fort. Sen blev det en natt i min efterlängtade sköna säng. Men var är Emelie? Någonting saknas. Är det såhär det kommer kännas nu framöver, tomt och ensamt…

 

På marknaden sålde dom kokosglass ur en kokosnöt.

Josefin var ju bara tvungen att ha!

 

Sopa den underbara hotellägarinnan.

Här sitter vi i hennes bil påväg till tågstationen

 

Såhär såg Sverige ut när jag kom hit. Kul...

Tack för mitt livs äventyr min underbara vän!!!



Kommentarer
Emelie

Gumman vad gullig du är! Det var inte alls kul där i London, jättekonstig känsla. Och det är inte alls kul att vara i landet som är ditt och mitt utan dig, du fattas varje sekund! Du är bäst! <3

2011-12-02 @ 00:14:55
URL: http://emelaia.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0