Det är Emelies födelsedag idag. 11 september en dag då det har hänt mycket hemskheter, så var även fallet idag. Igår kväll firade vi Emelie och var ute och festade eftersom vi visste att idag skulle vi mest sitta på en båt och transportera oss från Phi Phi till Phuket. Runt 04 tiden var vi hemma och 07.00 ringde klockan och det var dags att stiga upp efter bara 3 timmars sömn. Det regnade ute och Emelie sa: det kommer nog inte vara så kul att åka båt idag, det lär ju vara ganska höga vågor. Om vi bara visste vad som väntade oss då. Vi skojade också och sa att det guppar ju redan bara av att gå på gatan, eftersom vi var en aning bakfulla efter gårdagens firande.

Vi gick på båten, satte oss och hade precis somnat när vi körde ut från hamnen och helvetet bröt ut! Det var så himla höga vågor och jag kände direkt att jag inte kommer klara att sitta inne utan måste ut och få luft och fokusera på horisonten. Det var västa tänkbara vädret! Vågorna var så höga och jag var helt säker på att vi skulle välta. Det knakade, gnisslade och man kände hur golvet böjde sig när man åkte över vågorna. Det ösregnade och blåste så saker föll i vattnet som soptunnan, kylboxar och annat. Jag var allvarligt talat helt livrädd och helt säker på att jag skulle dö! Jag såg inga livbåtar eller annat så om vi skulle välta var det kört. Jag tänkte på min familj att det är så himla nära tills jag får träffa dom men insåg att jag kanske aldrig mer skulle få se dom.

Mina sjösjuketabletter hjälpte inte det minsta så jag precis som dom flesta andra låg och spydde som kalvar hela båtturen på 3 timmar. Regnet öste ner och det blev halt på båten. Plötsligt ser jag en livboj i vattnet och får sen höra att det var en som ramlat överbord. Båten stannade och dom försökte vända för att plocka upp personen i vattnet, men vågorna var för höga så det gick inte att vända för då hade vi vält med båten.

Dom lämnade personen i vattnet och ringde efter en polisbåt som kom dit lite senare. Personen hade ingen flytväst på sig och jag fick aldrig veta om dom hittade hon/han och sannolikheten att överleva i dom stora vågorna är nog tyvärr inte så stor. Personen reste själv och det finns ingen lista över passagerarna på båten. Så hur dom ska få reda på vem det var som ramlade i och hur dennas familj och vänner ska få reda på vad som hänt kommer nog bli nästintill omöjligt att ge svar på.

Efter detta utbröt panik på båten. Emelie sprang och hämtade en flytväst till mig och själv satt hon med en flytväst på sig inne i båten. Jag stod sen och höll i mig krampaktigt i en trappa hela vägen. Det läckte in vatten i båten och fönsterna rörde sig fram och tillbaka. Vi försökte ta reda på hur långt det var kvar tills vi var i land. Men ingen kunde svara på det eftersom det var så höga vågor och dom var tvungna att köra sakta. Just då kändes det som att vi aldrig skulle komma fram till land. Det gjorde ju inte saken bättre av att veta att det var 11 september idag, otursdagen. Jag var så fokuserad på mig själv med att andas och inte försöka kväva mig själv i mina spyer. Emelie kommer sen fram till mig, knackar mig på axeln och säger: jag tror att vi är framme. Är det ens möjligt?!

Med min spypåse i handen går jag sen i land och tänker: shit vad hände och jag lever! Jag hade svårt att förstå vad vi egentligen hade varit med om. Jag var nog i chock. Emelie fick ta hand om våra väskor och fixa taxi till vårt hotell. Jag spyr sen i taxin några gånger, fryser, sitter och skakar som ett asplöv. Det stack i hela kroppen (som när ens fot somnar), händerna krampade och det kändes som jag skulle svimma. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Jag ville bara lägga mig i en säng men det var tydligen en halv timme till hotellet. En jätte gullig man från Australien som också satt i taxin kom fram till mig och berättade hur jag skulle andas och försökte lugna ner mig.

När vi väl kom fram till hotellet var jag så svag i benen att jag knappt kunde stå. Emelie checkade in oss och vi gick in på rummet. Äntligen kunde jag lägga mig i sängen. Jag förstod att jag var tvungen att få i mig någon dricka. Men så fort jag drack kom det bara upp igen. Emelie var så orolig för mig och ringde hennes mamma som i sin tur ringde sjukvårdsupplysningen och hörde vad vi skulle göra. Dom tyckte absolut att jag skulle uppsöka läkare. Så vi gick till en thailändsk läkare som tog blodtryck och kollade hjärtat på mig. Det såg bra ut. Han gav mig sen en spruta som skulle stoppa att jag spydde, jag fick lite olika tabletter mot magen och mot att jag inte skulle spy och så fick jag några påsar med vätskeersättning.

Vilken dag. Vad ska man säga. Emelies födelsedag och allt. Jag tycker så himla synd om henne. Istället för att jag uppvaktar henne på hennes dag blev det istället hon som fick ta hand om mig. Jag är så glad som har dig vännen! Du är bäst! Tack för att du tog/tar hand om mig och bryr dig om mig. Vi skulle gått ut och äta fin födelsedagsmiddag på kvällen var det tänkt från början men ingen av oss hade lust med det nu längre. Det blev en pasta i restaurangen på hotellet. Så vi har knappt varit utanför dörrarna här och jag kan inte direkt säga att jag har sett Phuket.

Efter alla omständheter mår jag nu bra. Jag behöver bara lite sömn. Så god natt på er. Imorgon bitti flyger vi till Singapore.