Idag var det tidig uppstigning som gällde, 6.00 gick bussen! Vi skulle nämligen göra det som är klassat som en av världens bästa endagars vandringar ”the Tongarriro Alpine crossing”. Eftersom vi inte hittat några skor så hyrde vi skor. Man var tvungen att ha regntäta byxor och eftersom alla säger att det är så kallt och det är tom snö på toppen så hyrde jag vantar och mössa också. Men det skulle senare visa sig att jag inte alls hade behövt det. Som jag sagt innan så har jag och Emelie haft himla tur med vädret överallt. Så var det även idag. Solen sken från det att vi började gå tills vi var klara. Igår hade det tydligen blåst och regnat och dagen innan det hade det tom varit avstängt uppe på toppen. Så jag måste säga att vi har en himla tur för bättre väder än vad vi hade kan man inte ha!

Med packning och en ishacka på ryggen var vi nu redo för att ge oss ut på ett riktigt äventyr. Vi började gå och jag tror inte riktigt jag fattade vad jag gett mig in på. I början hade jag rätt mycket kläder på mig men rätt snabbt blev man varm, tom svetten började rinna och jag var tvungen att klä av mig till linne och ta av legginsen som jag hade under byxorna. Efter knappt en timme gjorde vi vårt första stopp för att gå på den sista toaletten på hela dagen! Guiden pekade på ett berg och visade oss att dit upp skulle vi gå. Man såg människor gå där och det var riktigt högt upp, dom såg ut som myror i en myrstack, pyttesmå. Vi såg också ett av bergen där dom spelade in ”Sagan om ringen”.  Efter ett tag kom vi till en av dom tuffaste etapperna. Guiden hade varnat oss innan att det skulle bli riktigt jobbigt nu och där fanns skyltar om det också. Men det är så svårt att föreställa sig det innan man börjat gå. När vi kommit halvvägs uppför gick det knappt lyfta benen, man fick verkligen tvinga sig upp, svetten rann, humöret sjönk och allt var bara jobbigt riktigt jobbigt! Det gick uppför hela tiden, som att gå i trappor i minst 30min med packning på ryggen i stekande sol utan någon som helst vindpust. Jag tänkte för mig själv att jag kommer aldrig klara gå i 7timmar till för mina ben var redan helt slut vid det här laget. Men det var bara att bita ihop och fortsätta.

När den tuffa biten var över kom vi till den första snön och vi fick en riktigt häftig utsikt. Vi stod mellan aktiva och icke aktiva vulkaner, kratrar, solen sken och jag hade klarat den första etappen. Det var också här jag började känna att jag hade fått skoskav och jag visste att vi inte ens kommit halvvägs än. Men som sagt det var bara att bita ihop.

Vi kom sen till 3 kratersjöar där vattnet var helt turkosgrönt, riktigt häftigt att se mitt ibland vulkanerna. Det var också här som vi gjorde vårt första riktiga stopp efter att gått i ca
4 timmar för att äta lite lunch. Vägen ner till vårt lunchställe var lite annorlunda och rolig. Vi skulle nu för första gången på länge få gå neråt, vad vi inte visste var att vi skulle upp samma väg sen igen. Men i alla fall på vägen ner var det lösa stenar och mjuk sand som man liksom fick glida ner i. Vi satte oss sen runt sjöarna, solen sken och äntligen skulle vi få vila lite, för vi gjorde inte många stopp när vi vandrade. Jag och Emelie hade med oss frallor, frukt och lite choklad. Vi var så hungriga så vi bara slängde i oss maten vilket inte var så smart. För sen fick vi gå med svullna och uppblåsta magar hela vägen, typ som magknip.

Det var sen dags att gå uppåt igen, hela vägen till toppen vilket var en mardröm! Mina ben var så jäkla tunga och igen tänkte jag att det här kommer jag aldrig att klara. Men jag gjorde det, jag kom ända upp till toppen. Vi gick från 900möh till nästan 2000möh. Väl uppe på toppen var det en fantastisk utsikt. Ni får titta på mina bilder och njuta.

Sen var det bara att börja vandra neråt igen. Eller bara och bara det var inte så lätt som man kan tro. Skoskaven började kännas igen och hade nu utökats till 2 till, så sammanlagt hade jag 4st. 2 på hälarna och 2 på insidan av foten. Det var ingen plan mark ner precis. Vi fick kliva över stenar och rötter hela tiden. Färden ner tog minst lika lång tid som att gå upp. Solen började gå ner när vi gick nerför berget och det var riktigt fint. Efter ca 8 timmars vandrig var vi nere igen. Jag är så sjukt stolt över mig själv som verkligen tog mig igenom detta och inte gav upp. Och jag är glad som gjorde det för jag har fått se en fantastisk fin utsikt och häftiga vulkaner idag, det var lätt värt det!

Jag, Emelie och 5 andra som vi gick med på vandringen lagade tacos tillsammans på kvällen och avslutade sen med ett varmt bad i jacuzzin under en stjärnklar himmel. Vilken dag först en vandring på 8timmar, äta en god kvällsmat och sen avsluta dagen med ett avkopplande dopp som man verkligen gjort sig förtjänt av.

Stället som vi bodde på var en ”alpine lodge”. Jätte mysigt ställe mitt bland bergen med träinredning och öppen spis i matsalen. Det kändes som man var på skidsemester. Jag och Emelie bodde på loftet och hade ett eget rum, rena lyxen. Det var sen dags att sova och gissa om jag sov gott den natten efter dagen bravader?!


Redo for en heldags vandring 19,4km












Skylten som varnade for om man verkligen var redo att anta utmaningen



An sa lange var humoret pa topp



Den forsta snon som vi fick kontakt med










Krater sjoarna











Hela ganget samlat uppe pa toppen



Ishackan som vi aldrig fick nagon anvandning av







Sen borjade resan nerat





Har var vi tillbaka dar vi startade dagen


Tacoskvall