Då var vi tillbaka på ruta ett där vi började vår Nya Zeelands resa för en månad sen. Tiden har gått riktigt fort måste jag säga. Och det är redan maj nu. I 3 månader har jag varit borta från Sverige.

Här i Auckland hittade vi det billigaste hostelet hittills, 19NZ dollar. Det är under 100 svenska kronor per natt. Dessutom lyckades jag och Emelie få ett eget rum och vi har tom ett eget kök. Så det känns nästan som att vi bor i en lägenhet.

Jag tycker att jag fått sån ful utväxt så därför bestämde jag mig för att gå till samma salong som Emelie var och klippte sig på sist när vi var här, där gymnasieelever klipper och färgar hår för en billig peng. Det enda jag var nervös för var att jag skulle få samma kille som Emelie hade, den segaste och osäkraste någonsin! Men jag fick en jätte söt tjej och hon var riktigt duktig. Ni som känner mig vet att jag inte brukar bli nöjd när jag går till frisören men nu blev jag faktiskt det. Hon är nog den bästa frisören jag någonsin har haft! Jag fick värsta sköna hårmassagen och jag blev så himla fin i håret!!! Och vet ni vad jag betalade?! 30NZ dollar, 150 svenska kronor, riktigt billigt.

Vi testade också på utelivet här på en hostelbar. Det var inte så mycket folk där men riktigt billig dricka och kul hade vi.

Imorgon lämnar vi kära Nya Zeeland för att bege oss till paradisön Fiji och dricka drinkar ur kokosnötter på stranden och bättra på brännan lite. Jag har haft det så himla bra här på Nya Zeeland. Ett äventyr som jag aldrig kommer glömma. Så från ett helt fantastiskt äventyr till ett nytt imorgon…






Sara


Vi fick roda tungor under kvallen


Sist men inte minst kommer har en liten film om olika grejer som vi varit
med om pa Nya Zeeland. Titta och njut!

Eftersom vi gillade nationalparken så mycket från förra gången då vi var här och gjorde monstervandringen på 8timmar. Så bestämde vi oss nu för att stanna till här igen några nätter innan vi når slutmålet Auckland. Det är så himla mysigt här, skön avslappnad stämning (fjällkänsla). Vi fick bo på ett loft tillsammans med Sara och Hanna.

När vi kom hit var det jätte fint väder, så vi la oss på gräset och solade/sov lite, riktigt skönt. När solen började gå ner hoppade vi i dom varma poolerna utomhus och tog ett skönt och långt bad på över 2 timmar!

Dagen efter vad det dags för en liten vandring till ett vattenfall, Tupapakurua Fall. Vädret var perfekt, solen sken och det var varma vindar. Eftersom jag får så ont i fötterna av mina converse började jag gå i flipfliop. Men jag märkte ganska snabbt att detta inte var så lyckat eftersom vägen till vattenfallet inte var den lättaste vägen att gå. Den bestod mest av lera och massa rötter från träden som man var tvungen att hoppa över. Efter 2,5 timmar var vi äntligen framme. Det var värt mördan för vattenfallet var riktigt fint. Det såg ut som en sagoskog där och alla stenarna var klädda med grön mossa. Sen var det bara 2,5 timmar tillbaka samma väg igen. Inte den lättaste vägen då det var mest uppför och som sagt väldigt lerigt. Jag tror vi alla 4 ramlade någon gång.

Efter 5 timmars vandring och en mör kropp var det riktigt skönt att få hoppa i ett varmt bad utomhus och bara slappa. Jag och Emelie tyckte vi hade gjort oss förtjänta av lite lyxmat. Så vi beställde mat från restaurangen på kvällen.

Jag steg upp tidigt idag för att skypa med mamma och pappa. Till min förvåning var även mormor där. Så jag fick prata med alla 3, det var riktigt kul. Sen hade vi hela dagen väl planerad med 3 olika aktiviteter som skulle hinnas med. Först var vi på en gratis guidad tur genom staden där vi fick se olika kända skulpturer, stadshuset och var den bästa shoppingen fanns. Sen var det dags för nästa gratisattraktion (som backpacker gäller det att ta tillvara på gratis grejer), nämligen Te Papa, ett museum som alla säger att man måste gå in på. Vi fick se hur vulkaner ser ut med alla dess olika lager. Känna på stenar från alla 3 lagerna. Man fick se kartor på hur kontinentalsprickan genom jorden går. Igenom nästan hela Nya Zeeland och rakt igenom Christchurch går en spricka. Inte så konstigt att det blir jordbävningar här lite titt som tätt. Min fråga är: hur vågar folk bo här?! Vi fick också se Nya Zeeländska uppstoppade djur och en gigantisk bevarad bläckfisk som låg i någon slags vätska.  Jag skojar inte om jag säger att den var 5m lång, säkert ännu större.

Det var sen dags att åka på Sagan om Ringen tur. Många scener från första filmen är inspelade just här, en bit utanför Wellington. Så när vi nu är här gäller det ju att passa på och ta tillfället till akt att få se detta. Hela Nya Zeelands landskap som vi nu åkt igenom påminner om filmen, men nu skulle vi få se dom riktigt platserna. Vi blev upphämtade i en buss av en chaufför som liknade en känd regissör, men det var han tyvärr inte. Inuti bussen fanns det flera tv skärmar, surroundljuds anläggning och olika tavlor med filmomslag på.

Vi åkte till toppen av Mt. Victoria och gick in i skogen där. Guiden pekade på ett träd och frågade om vi kände igen det. Jag gjorde verkligen inte det. Guiden hade med sig en bärbar dator där han visa filmklipp för oss om varje plats och berättade hur scenen hade gått till i verkligheten. Då kände man igen sig. Det var riktigt häftigt faktiskt. Det var en speciell känsla i luften. Tänk att dessa platser är så kända och att ett stort filmteam har varit här och nu stod lilla jag här. Det kändes för en kort sekund som att man var med i filmen för platserna kändes så bekanta på nått sätt. Vi fick ta kort på alla platserna och guiden hade med sig rekvisita till oss. Han berättade också hur vi skulle ta kort för att få med allt som var med på filmen och från vilken vinkel vi skulle stå.

Sen åkte vi till Weta cave studios, även kallat Wollywood. Här har man ett helt bostadsområde med studios och hus där man förvarar olika grejer till filmer. Peter Jacksson som regisserade Sagan om ringen skulle lätt fått åka till Hollywood. Men han är för skygg och vill inte det, så därför försöker han bygga upp något liknande här på Nya Zeeland istället. Men han vill inte sticka ut så därför har dom bevarat husen som dom var och inte gjort något märkvärdigt av det. När man åker igenom här ser det verkligen ut som ett vanligt bostadsområde men ack så fel man har då.

Vi var på ett museum där vi träffade Gollum och fick se filmklipp på hur man tillverkar maskerna till filmen och hur det går till att skapa en figur från en idé till verklighet. Härinne fick vi också se och hålla i den ”riktiga” ringen. Den är i alla fall gjord på samma sätt som den riktiga ringen, av samma material och av samma skapare. Den kostar dock 21 000 svenska kronor.

När vi var där höll dom på att spela in filmen The Hobbit. Vi fick åka till den studion men allt vi såg var bara en stor greenscreen. Hela turen tog 4timmar och var lätt värt 200 svenska kronor!

Utanfor Te Papa

En slant som dom ramlar ner for

Dom kanske inte ser ut som en hast. Men titta pa nasta bild hur det sag

ut nar dom stod en bit ifran oss. Riktigt likt en hast!

Skogen där den svarta ryttaren står och får syn på Frodo och hobbitarna som springer till flotten

Trädet där Frodo och Sam sitter och grillar korv och röker pipa.

Gropen som hobbitarna och Frodo gömmer sig för den svarta ryttaren och hästen.

Idag fick vi tillbaka vår gamla chaufför ”Chase”. Vi skulle nu åka tillbaka till norra ön och till huvudstaden Wellington igen. Innan vi klev på färjan stannade vi och kollade på sälar. Det var inte alls lika fint väder denna gång som sist när vi åkte färjan över. Det regnade, blåste och man såg knappt ut. Dessutom var det riktigt höga vågor! Vi åkte en stor färja typ Danmarksfärjan men ändå kände man av det. Folk satt och ”lade pizzor” lite överallt. Jag hade som tur väl var tagit mina dunderpiller så jag klarade resan, men det var precis.

Vårt hostel som vi sen kom fram till var riktigt fräscht. Igen fick jag, Emelie, Sara och Hanna ett eget rum igen med toa och dusch på rummet, det är lyx! Vi kom hit på kvällen så vi tog det bara lugnt sen, åt lite gratis mat på hostelet och fixade med grejer på internet.



Salarna


Det ser sa himla haftigt ut med vindruvstraden



Innan vi steg pa farjan



Vagorna kanske inte ser sa hoga ut men det var dom!


Pa farjan


Vi var och handlade i Wellington pa kvallen. Titta som frukten ar staplad.
Onodigt jobb kan jag tycka

Igår när vi vaknade öste regnet ner. Det var egentligen meningen att vi skulle åkt och kollat på valar igår men eftersom det regnade och blåste blev det inställt. Vi hade en filmdag istället då vi låg inne kollade på film, åt gott och lyssnade på regnet som vräkte ner utanför oss.

Idag var det dags igen för att göra ett nytt försök med att ge sig ut på havet och spana efter valar. Vi hade bättre tur med vädret idag. Det regnade inte men däremot varnade dom för sjösjuka på havet eftersom det blåste en del där ute. Jag undrade hur det skulle gå för mig och min sjösjuka när dom tom varnade för det. Men jag ville inte missa chansen att få se en val, så jag proppade i mig så mycket pillar det bara gick. Rätt snabbt kände man av vågorna. Det var som att åka berg- och dalbana, och då skojar jag verkligen inte. Det kittlades när man åkte över dom och ett tag trodde jag att båten skulle välta så höga var vågorna. Rätt snart började folk ta fram sina påsar och satt sen över dom och mådde inte så bra. Jag kände faktiskt ingenting, jag mådde bra. Vi var ute i ca 2,5 timme, stannade på flera olika ställen där kaptenen sa att han såg valar på radien. Rätt som det var säger kaptenen att valen är i sikte. Vi får se denna bjässe till val som ligger precis vid vattenytan och sprutar ut vatten ur lufthålet så att det blir som en fontän från ryggen på den. Kaptenen säger att det är en Giant Sperm Whale som kan bli upp till 20m lång. Valen är under vattnet 45-60min och kommet sen upp till ytan i 10-15min för att ta luft. Så det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, precis som vi var nu. Sen simmade valen neråt igen och då fick vi se den mäktiga stjärten, riktigt stor. Det simmade delfiner jämte valen och dom såg ut som en fis i havet jämfört med valen. Man får aldrig nog av delfiner, även idag fick vi se en himla massa delfiner som hoppade och lekte runt båten. Och vi fick ju faktiskt en rolig åktur på havet och jag mådde bra hela resan. Världens bästa uppfinning är seasicknesspills!!!

På kvällen var vi med på popquiz i baren på hostelet, där vi också träffade vår gamla chaufför Chase.

Lite fakta om Sperm whale

Kaikoura är en av få platser i världen där man kan se denna val året om och nära land. Sperm whales är dom första åren med sin mamma. Runt 12års ålder är dom stora nog att klara sig själva. Dom kan bli allt ifrån 7-80år. Åldern på en val får man bara reda på genom att dela en av deras tänder på mitten och räkna hur många ringar som finns, precis som man gör med ett träd. Valen äter 900kg mat/dag! Den kan bli 18-20m och väga 45-55ton.

Sperm whale har den största hjärnan av alla levande djur. Den är lika stor som en basketboll och väger över 7kg. Ögonen sitter på sidorna så den kan bara se i sidled och dom är väldigt små i proportion till kroppen.



Vädret såg bra ut



Men det var sjukt höga vågor. Det bara skvätte vatten runt båten









Valen









          delfinstjärt                                         valstjärt



Såhär stor är valen jämfört med en mindre val

När jag flög hit till Australien träffade jag en tjej på planet som berättade att om jag ville simma med delfiner i det vilda skulle jag åka till Kaikoura på Nya Zeeland. Så enda sen dess har jag sett fram emot att få komma hit. Och nu är jag äntligen här. Vi bokade egentligen in att simma med delfiner först om två dagar. Eftersom det var jätte fint väder idag, solen sken och dom har lovat regn dom nästkommande dagarna så bytte vi så att vi simmade med delfiner redan idag istället. Vi provade ut tjocka våtdräkter med jackor till, några slags strumpor/skor, simfötter, cyklop och en huva att ha på huvudet. Sen fick vi kolla på en introduktionsfilm om delfiner och hur man som människa ska bete sig mot dom. I filmen sa dom klart och tydligt att dom inte kan garantera att man få se delfiner. Dom är vilda och gör som dom själva vill. Jag tänkte då direkt att: jaha då kommer säkert inte jag få se några med min vanliga otur…

Vi hoppade sen i vår lilla båt och åkte ut på havet. Det var inte så höga vågor (vilket var skönt), solen sken och blänkte mot det turkosblå havet. Ganska snart, efter ca 10-15min ropade kaptenen att han såg delfiner, och det var dags att göra sig redo för att hoppa i. Jag tänkte att det kanske var 1,2 eller max 5 delfiner. Men när vi kom närmre såg jag många mer än 5, säkert 50st, det var delfiner överallt och där skulle vi hoppa i. Det kändes så overkligt på något sätt men riktigt spännande. När jag väl hoppat i fick jag först en chock för att vattnet var så jäkla kallt. Sen kom andra chocken för att det var delfiner överallt!! Dom kom framifrån, bakifrån och från sidorna. Ibland ensamma och ibland flera stycken. Ibland ville dom leka och simma runt en eller så simmade dom bara förbi. Dom kollade på mig med sina snälla ögon och det såg ut som dom log mot mig. Man var tvungen att göra massa ljud hela tiden genom snorkeln eftersom delfiner gillar ljud och dras till det. Det var så himla overkligt allting. Men det var en riktigt häftig och härlig upplevelse. Det har länge varit min dröm att få simma med delfiner och nu har jag äntligen gjort det!

Vi stannade på 3 olika ställen och hoppade i eftersom delfinerna flyttar på sig och vi var då tvungna att åka efter. Vi fick sen varm choklad, kaka och en varm dusch på båten samtidigt som vi åkte mot ett ställe för att fota delfinerna. Åter igen var det delfiner överallt. Men denna gång ännu fler, flera 100. De simmade jämte båten, bakom och framför. Dom hoppade upp och gjorde frivilligt konster för oss. Mitt ibland alla delfiner fick vi se en albatross på köpet, riktigt stor fågel.

Delfinerna som vi såg idag kallas Dusky dolphins och lever tillsammans i en grupp från 100-1000 i varje grupp. Dom blir mellan 20-25år, mellan 165-195cm långa och väger mellan 60-90kg. Dusku dolpins är dom mest lekfulla och akrobatiska delfinerna av dom alla.

När jag sen klev iland kändes det som att jag såg delfiner överallt. Jag trodde kanske att jag skulle få se en eller max 10. Men att jag skulle få se 100tals trodde jag verkligen inte. Häftigt var det!

Vi checkade sen in på vårt hostel som är det billigaste vi bott på här på Nya Zeeland. Jag, Emelie, Sara och Hanna fick ett eget rum med en dubbelsäng som jag och Emelie delar och en våningssäng. Dessutom har vi egen toa, balkong och bäst av allt tv och video på rummet. Hostelet ser ut som Mysteriet på Greveholm invändigt. Lite gammeldags med väldigt mysigt.



Såhär såg det ut när vi vaknade idag. Och vädret sen blev väldigt fint!



Såhär fint!





Här sitter vi spända och väntar på att få se dom första delfinerna






































Efter att ha simmar med delfinerna fick vi en filt runt oss



Sen började dom göra konster för oss, och jag lyckades
fånga en del fina hopp :)

Eftersom det varit jordbävning i Christchurch och fortfarande är oroligt där så finns det inga hostel där, man får inte komma in i stadskärnan. Så vi var tvungna att stanna en natt i Rangitata istället. En väldigt liten by som ligger några mil innan Christchurch. Vi fick bo i ett niomanna rum med 3 våningssängar som var 3 våningar höga. Givetvis fick jag och Emelie sova överst eftersom vi var dom sista med att checka in. Det har varit riktigt fint väder idag och det märks tydligt att man kommit uppåt i landet igen för nu börjar det bli varmt igen. För första gången på länge kunde vi gå i shorts och linne igen, underbart! Vi låg ute på gräset och solade lit sen gick vi en promenad med Sara och Hanna till en fors. Vi fick se en massa får och renar på vägen dit. Ett får hade rymt som vi hjälpte in i hagen igen. I Nya Zeeland finns ca. 40 miljoner får och bara 9 miljoner människor. Så en jäkla massa får vad dom nu ska ha alla dom till…

På kvällen spelade vi pingis och bara chillade.



Kolla in vattnet, underbart fint
















Alla renar som vi såg på vår prommenad



Och alla fåren



Fåret som rymt


Äntligen framme vid bäcken/forsen


Och så fick vi skjuts hem sen=lycka! Hanna och Sara
 


Jag


Dom livsfarligt höga sängarna

Efter att ha varit några dagar i Queenstown var det nu dags att åka vidare igen. Vi fick en ny chaufför. Men jag måste erkänna att jag gillade vår gamla chaufför bättre. Den nya (Bumper som hon kallas) berättar ingenting om det man åker igenom och hon verkar lite förvirrad. Vi kom i alla fall fram till Mt. Cook runt 14tiden och det regnade då, så man såg inte själva Mt. Cook som för övrigt är Nya Zeelands högsta berg, 3754m högt. Jag, Emelie, Sara och Hanna fick ett eget rum. Alla vi fyra var i behov av att tvätta våra kläder eftersom man i stort sett använder samma kläder varje dag. Så hela vårt rum var fyllt med tvätt sen som hängde på torkning. Eftersom det regnade ute och var disigt var vi inte så sugna på att gå en promenad vilket är det man gör här. Så vi var inne hela dagen, kollade på film och tog det bara lugnt. Jag och Emelie skulle egentligen ha stannat här 3 nätter. Men när vi kom hit tittade jag och Emelie på varann och sa: ska vi bo här 3 nätter!!! Vad fasen ska vi göra här?! Det enda som finns att göra här är att vandra men det regnar ju och skulle tydligen göra det i några dagar plus att det är en jätte liten by, finns inga affärer här. Sara och Hanna ska stanna 3 nätter i Kaikoura istället, så bestämde vi oss för att hänga på dom och bara stanna här en natt.

Jag har inte många bilder härifrån. Den enda jag har är på vår tvätt som hängde i hela rummet!!!

Igår hade vi en riktig chilldag, den första på länge. Vi sov till… jag vill inte ens säga hur länge, men det var riktigt skönt att få sova ut för en gångs skull. Vi kollade sen in shoppingutbudet här och givetvis försvann det pengar från plånboken eftersom man alltid hittar nått att köpa.

Idag har vi varit i Milford Sound. En helt fantastisk fjord där också världens högsta berg finns som reser sig direkt från sjöbottnen, 1692m högt. Alla säger att det är ett måste att åka hit och att det är så himla vackert. Det tog ca.6timmar att åka dit enkel väg. Men det kändes inte så länge för utanför rutorna på bussen fick vi se en helt underbar natur med gigantiskt maffiga berg både med snö, utan snö, helt bruna eller med skog på. Helt blåa/turkosa sjöar eller sjöar med helt klart vatten så att bergen speglade sig där i. Och som jag sagt innan så är det höst här och det är så himla fina färger på alla träden. Dessutom är det får precis överallt här, flera tusentals. Allt detta passar så bra ihop, det går liksom i samma färgskala.

VI gjorde lite olika stopp längs vägen. Bla. Så stannade vi vid en bäck eller vad man nu kallar det. Vatten från glasiärerna rann ner längs bergen och mynnade ut i en slags bäck. Vattnet var så himla klart, kallt och det var drickbart. Så jag och Emelie fyllde våra vattenflaskor med glasiärvatten, det ni :P Vi stannade också vid en liten sjö där bergen speglade sig i vattnet. Så det gjorde inte så mycket att det regnade när vi var vid Mirror like för nu fick vi se det ändå, inte bara på kort utan i verkligheten. Det var faktiskt riktigt häftigt. Vattnet var klarare än vårt dricksvatten hemma i Sverige. Det var så klart att man såg precis allting som fanns där i och man såg fiskarna. Kul att meta där när man ser att fiskarna är på väg till masken. I Sverige har man ju inte en aning om vad som döljer sig i vattnet eller när fiskarna ska komma.

Innan vi kom fram till Milford sound var vi tvungna att åka igenom en tunnel som dom hade byggt för hand genom ett berg, därför tog det nästan 20år innan den var klar. Tunneln är 1200m lång och det finns inga lysen i tunneln, bara lysena från bilarna. Utsikten man får se när man kommer ut är väldigt maffig. Man möts av höga berg och smala kringliga vägar.

Vi kom sen fram till färjelägret i Milford sound och hoppade på vår båt som skulle ta oss runt på fjorden. Vi var omringade av höga berg hela tiden och överallt fanns det vattenfall. Vi körde tom. in i ett vattenfall, 146m högt var det. Jag och Emelie stod såklart längst fram så vi blev mest blöta. Men det var riktigt häftigt och maffigt. Vi fick också se sälar på tillbakavägen.

Just det chauffören berättade att det är 200 regndagar här per år. Som vanligt lyckades vi pricka in rätt dag och hade fint väder hela dagen. Så när resan sen började hemåt igen åkte vi till solnedgången. Det var så himla fint. Solen gick ner bakom bergen och himmeln lyste då helt orange. Vi såg också en helt illgul/orange måne. En fin avslutning på en fin dag.

 
Kolla in bergen som speglar sig












Fyller flaskan med vatten fran glasiaren



Tunneln som vi var tvugna att aka igenom



Framme vid hamnen i Milford Sound















Vattenfallet som vi korde in i



Har star jag i det, syns dock inte sa bra

Det var inte kul att vakna idag. Jag hatar att vara nervös. Jag ville bara skjuta allting framför mig men samtidigt ville jag ha det gjort. Toan blev min bästa vän fram tills det var dags att bege sig. När vi klev utanför dörren och kom ut sken naturligtvis solen, vädret var verkligen perfekt för lite bungy idag. Vi kom till incheckningen och där visade dom såklart filmer på bungy överallt och det stod skyltar med: detta kommer bli ditt livs största utmaning. Vad fasen hade jag gett mig in på?! Vi blev invägda och dom skrev på vänsterhanden vad man vägde. Sen var det bara att hoppa på bussen för att åka uppför ett brant berg upp till toppen där vi skulle hoppa.

Vi fick vår sele på oss och blev invägda på nytt. Det var riktigt kallt här och blåste en del. Vi transporterades med en slags lift ut till det lilla ”huset” därifrån vi skulle hoppa. Jag tyckte inte det var särskilt läskigt, visst det var högt men inte så extremt högt som jag trodde att det skulle vara. Vi åkte liften själva jag och Emelie, när vi kom fram hoppade en kille som jobbade där fram och försökte skrämma oss men det lyckades han inte med. Dom försökte sen skrämma upp oss hela tiden. Tex när jag skulle sätta på mig några grejer på benen så fick jag välja mellan två olika. När jag gjort mitt val sa han: dom där hade inte jag valt om jag varit du. Är du verkligen säker på att du vill ha dom? Det spelades hög musik och det var glasgolv på vissa ställen så man såg rakt ner. Första killen hoppade och sen flöt det bara på. Dom gick i viktordning med den tyngsta först så jag skulle få hoppa bland dom sista, vilket innebar att jag skulle få stå och kolla på alla. Jag började känna en viss press eftersom alla som hade hoppat hoppade på en gång utan att tveka. Jag har sagt till mig själv att det finns bara en utväg härifrån och det är att hoppa. Jag tänker aldrig gå tillbaka utan att hoppa! Ner ska jag så är det bara.

Det blev Emelies tur att hoppa. Jag stod och fotade henne. Hon såg hur lugn och cool ut som helst. Även hon hoppade såklart direkt, hon bara försvann. Det såg verkligen livsfarligt ut (vilket det kanske också var). Men det var då det började pirra till i magen. När hon var längst nere var hon så jäkla liten och då fattade man att det var riktigt högt man skulle hoppa. Plötsligt säger dom mitt namn. Emelie hade inte ens hunnit komma upp så jag hann inte fråga hur det var eller se hennes min. Man fick sätta sig i en slags stol där dom spände fast själva bungylinan. Jag frågade lite nervöst om allt verkligen var fastspänt nu. Killen ryckte på axlarna och svarade: kanske, jag hoppas det i alla fall. Det var verkligen inte det svaret jag ville ha, jag ville ha ett säkert svar.

Precis när jag ställt mig upp från stolen känner jag hur hjärtat börjar slå fortare. Nu var det verkligen dags, vad hade jag gett mig in på?! Jag skulle göra något som jag sagt att jag aldrig vill göra. Men det fanns ingen återvändo nu, det var ner som gällde. Jag tog ett djupt andetag och gick sakta fram till plattformen, kollade ner och tänkte: shit hur ska detta gå. Det är en helt annan känsla att stå jämte och kolla på än å verkligen stå där längst ut och veta att man faktiskt ska hoppa. Det fanns liksom inget räcke eller nått att hålla i, man bara stod där 134m upp i luften med en ganska tung lina som hängde ner också. Killen började räkna ner men jag kände mig inte redo. Jag ville stå och kolla lite innan jag hoppade. Visst det var högt men det som oroade mig var hur fasen man skulle hoppa/falla. Därför tvekade jag 2 gånger. Just då tänkte jag: F*n också nu har jag tvekat och då kommer jag inte kunna hoppa. Varje gång han räknade ner var så himla beredd, benen skakade och jag skrek till för jag trodde jag hoppade. Men jag stod kvar. Jag hörde Emelie säga: Jossan du klarar detta! Jag tog ett djupt andetag och sa till mig själv att nu jäklar hoppa du!

Sen minns jag inte så mycket mer. Det bara svartnade för ögonen och var fritt fall i 8,5sek. Jag känner sen bara att linan tar emot i mina ben och då inser jag: vad hände, shit jag gjorde det! JAG GJORDE DET!!! Vilken skön känsla det var. Jag gjorde något som jag trodde att jag aldrig skulle göra. Sen var det bara att hänga där och bli upphissad och då kunde man njuta av en riktigt skön känsla och kolla på utsikten. När jag kom upp till den lilla ”stugan” igen hade jag tårar i ögonen, både jag och Emelie grät sen ikapp av lycka. Vi är grymma!!!!

Dagen firades sen med en Fergeburgare tillsammans med team Sweden (jag, Emelie, Sarax2 och Hanna). Jag åt en gigantisk hamburgare som nog var den godaste jag någonsin har ätit och den största. Mätt blev jag. Sen var det dags att testa Queenstowns uteliv. Vi satt på rummet och förade, det var riktigt kul. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Sara och Emma är från typ Bollnäs och har en så himla härlig dialekt och massa roliga uttryck. Sara och Hanna är från Karlstad och pratar precis som Smala Sussie (filmen). Sen jag från Småland och Emelie från Stockholm. Det kan inte bli annat än kul då med så många olika dialekter.

Innan hoppet

Har aker vi liften till stugan dar vi ska hoppa, man ser den i bakgrunden

Fastspand och klar for att hoppa



Sakta gar jag framat



Tittar uppat



Haller i



Tar ett djupt andertag

Har kommer jag upp, glad och lycklig



Gladjetarar ser ni har












Mater vem som har langst tunga



Cool bar



Jag red rodeo inne pa puben

Det var nu dags att säga farväl till våra vänner som vi nu fått här. Men vad händer? Jo när vi packade in våra grejer i bussen säger vår chaufför att om vi vill följa med till Queenstown istället så får vi det för det fanns lediga platser. Hon sa det att hon hade sett att vi fått massa nya vänner och tyckte det var synd att vi skulle splittras. Så det blev ändrade planer. Jag och Emelie har själva tyckt att vi har få dagar i Queenstown så vi bestämde oss för att följa med dit redan idag.

Vi stannade till på puzzleworld, riktigt häftigt. Det första man fick se var ett rum med 3Dtavlor som när man stod på ett visst avstånd kunde se grejer sticka ut från tavlorna. Och om man tex stod till höger var det en glad min på gubben men stod man till vänster blev den sur. Sen kom vi till ett rum med fullt av ansikten. Först tänkte jag att vad är detta för fjant. Men om man gick ett varv runt och höll för ena öga så följde gubbarna efter en med blicken, skit läskigt. Vi kom sen till Nils Karlsson pyssling rummet, där man på ena sidan av rummet var jätte liten och på andra sidan var en gigantisk jätte. I det sista rummet lutade golvet. Det konstiga var att vattnet rann uppåt och biljardbollarna också trots att bordet lutade neråt. Vi gick sen i en stor labyrint som kändes omöjlig att klara. Det var högt plank överallt så man såg inte var man skulle gå. Man skulle hitta dom fyra hörnen men efter ca. 30min virrande gav vi upp och sökte febrilt efter en utgång. Men det gick fasen inte att ta sig ut heller. Så det fick bli nödlösning med att hoppa över och krypa under planken. Ut kom vi till slut i alla fall.

Vi stannade sen till vid 2 sjöar, Lake Wanaka som är 45km lång och 312m djup och Lake Hawea som är 35km lång och 410m djup. Det märks verkligen att hösten har kommit hit nu. Det är lite kyligt men framförallt väldigt vackert. Färgerna på träden mot vattnet, himmeln och bergen med snö på. Det är så himla fint här!

Sen kom vi fram till Wanaka där vi gjorde ett lunchstopp. Det visade sig då att vi gjort helt rätt val med att åla vidare. Det var en jätte fin och mysig stad som låg precis vid vattnet  men det fanns inte så mycket att göra där. Vi åkte vidare och gjorde ett stopp på en fruktmarknad där man fick provsmaka olika frukter. Innan vi kom fram till Queenstown stannade vi till på det berömda A.J Hacket bungy stället. Det var här i Queenstown som man hade den första kommersiella bungyn och dom har sen säkraste säkerheten i världen! Vi fick se lite filmer om bungy och om dess historia och även se några riktigt hopp. Det såg så jäkla läskigt ut. Jag skakade i hela kroppen bara av tanken på att hoppa. Den 3e högsta bungyn i världen finns här, 134m hög är den. Jag har sagt till mig själv att jag ALDRIG ska hoppa bungy för jag tycker det verkar så sjukt läskigt. Att vara i Queenstown utan att hoppa bungy är som att vara i Egypten utan att se pyramider sägs det. Queenstown är verkligen bungyns hemstad. Emelie bestämde sig för att hoppa och dom andra svenska tjejerna också. Jag ville inte vara sämre och tänkte att det är nu eller aldrig. Jag ville övervinna min rädsla för höjder och jag älskade verkligen skydive, så jag anmälde mig och betalade så nu finns det ingen återvändo.

På kvällen var vi ute med bussgänget och skulle äta pizzabuffé. Det var den sämsta ”buffen” någonsin och den absolut långsammaste. Vi fick en slice var i timmen!

Vi satt från 19.30-23.00 och då hade vi fått fyra slicar var. Wow vilken buffe, man fick ju inte ens äta hur mycket man ville och man blev ”mätt” bara för att man fick vänta så länge mellan varje gång. Det var sen dags att krypa ner i sängen. Lättare sagt än gjort när man vet vad man har att vänta sig imon. Jag svettades hela natten och hade ont i magen för jag var sjukt nervös (redan)!!!





Dom laskiga ansikterna som forfoljde en



Stor och liten

Labyrinten



Sallskap pa toan



Starke adolf






Lake Wanaka


Lake Hawea


Hosten har kommit!


Fruktmarknaden












Queenstown



Queenstown

Vad vaknade vi till idag?! Jo regn och en himmel som var igenkorkad av alla trista moln. Man såg inte ens glasiären. Det hade inte varit så kul att gå där idag men en perfekt dag för att sitta på en buss hela dagen. Dock stannade vi till vid Lake Matheson eller Mirror lake som den kallas. En klar dag speglar sig nämligen bergen och skogen i vattnet. Men eftersom vädret inte var så fint idag så fick vi inte uppleva detta. Vi får nöja oss med att titta på bilder hur det skulle sett ut där.

Vägen från Franz Josef till Makarora är en av dom mest natursköna bilfäderna här från regnskog till beg, till stora sjöar. Tyvärr såg vi inte så mycket av detta heller pga det dåliga vädret och för att rutorna på bussen immade igen hela tiden. Vi stannade sen till vid Blue pools. Först fick man gå en lång hängbro för att komma in till vattnet. Och det var inte vilket vatten som helst. Det var helt blått (därav namnet), det var typ bassängvatten fast ännu blåare. Riktigt häftigt.

Vi kom sen fram till Makarora, staden som ligger i Middle of nowhere. Alla vi tjejer från Sverige fick sova i samma mysiga stuga, det var kul. Det hade nu slutat regna så jag, Emelie, Emma och Sara gick på spökvandring i skogen. Träden hade nämligen mossa på sig som hände ner och skogen såg lite spöklik ut därför kallas den spökskogen.

På kvällen hade vi kareoke i baren där vi bodde. Jag hade verkligen inte tänkt ställa upp men rätt var det är så ropar dom mitt och Emelies namn i mikrofonen. 2 killar från bussen Brandon och Joel hade då anmält oss i smyg så det var bara att grabba tag i micken och köra. Det blev faktiskt riktigt kul till slut. Vi har blivit ett sånt himla härligt gäng på bussen nu och imon måste vi säga hej då till alla, för jag och Emelie ska stanna 2 nätter i Wanaka och alla andra ska vidare direkt till Queenstown. Lite sorgligt faktiskt.



Vattenfall, kolla in vattnet det ar sa himmla klart!




Blue pools



Blue pools


Kareoke

Den här dagen har jag längtat efter, glasiärvandringsdagen. Det första jag gjorde när jag vaknade var att titta ut. I receptionen sa dom att det skulle bli regn hela dagen och det såg inte så jätte lovande ut när man tittade ut. Jag tog på mig alla varma kläder jag hade med mig. När vi väl kom till incheckningen och skulle få våra regntäta kläder och kängor började solen skina. Var det sant?! Skulle vi få fint väder idag i alla fall…

Vi fick åka buss till glasiären och blev indelade i 5 olika grupper beroende på hur snabbt man ville gå. Eftersom jag och Emelie är vana vandrare vid det här laget gick vi med i den andra gruppen. När vi väl kom fram till glasiären tänkte jag att det var väldigt litet och blev nästan besviken. Vi satte på oss ispiggar på skorna och började gå. Det var först då när vi började klättra på isen som jag ändrade min uppfattning om att det var litet. Guiden pekade på en topp längst upp på glasiären och sa att den toppen är lika hög som ett 16våningshus och att det tar flera dagar att gå upp dit. Först då förstod man hur stort det faktiskt var. Och ju längre upp på glasiären man kom ju häftigare blev det. Vi gick genom smala springor, fick klättra uppför rep och hacka oss fram med ishackan. Det var riktigt häftigt, isen var helt blå på vissa ställen!!!

När vi kommit upp så långt som vi skulle på glasiären stannade vi där i solen och hade lunch. Jag och Emelie hade lyxat till det med egengjord tonfiskröra på våra frallor.

Franz Josef glasiären är 12km lång och är en av de glasiärer i världen som rör sig snabbast. Den kan växa så mycket som 1,5m/dag. Därför kan man aldrig veta från dag till dag hur den ser ut, om man måste hacka fram nya vägar och om dom gamla har försvunnit. Så på nervägen hittade vår guide en annan väg att gå än den som var tänkt. Vi gick genom ett jätte häftigt ishål och det var verkligen precis att man kom igenom. Man var tvungen att ta av sig ryggsäcken för annars hade man fastnat. Det är tur att man inte är så stor säger jag bara.

Asså jag vet inte vad det är med oss och vädret . Men av någon konstig anledning har vi lyckats få fint väder på alla våra aktiviteter vi har gjort, så var det även idag. Solen sken hela dagen. Igår när vi kom hit och idag på morgonen regnade det. När vi sen skulle börja vandra sken solen. Precis när vi kommit ner från vår vandrig började det regna. Är det inte sjukt?! Hur kan vi ha sån tur, jag fattar verkligen inte. Vår dag har varit helt  underbar och en häftig upplevelse.

Det vita ar glasiaren, ser inte sa mycket ut mend et ar jatte mycket glasiar
nar man val borjar ga i det















Ett hjarta








Trappsteg hackas fram

Äntligen fick vi lite sovmorgon idag. Bussen gick inte förän 12.30, rena lyxen vid det här laget. Jag och Emelie gick ner på stranden för att leta efter greenstone. En grön sten som man gör smycken av här på Nya Zeeland. Hittar man en sån kan man få mycket pengar för det för dom är värdefulla. Jag tror tyvärr inte att vi hittade några greenstone men vi hittade andra gröna stenar. Stenar är så himla häftigt. Det fanns kritvita-, oranga-, röda- och lila stenar, jätte häftigt. Så nu är min väska ytterligare ett kilo tyngre…

Vi stannade till med bussen i Greymouth där 2 tjejer från Karlstad hoppade på så nu är vi ett litet Sverigegäng här. Vädret blev lite sämre här och det började regna. Efter några timmar i bussen kom vi fram till Franz Josef, staden som ligger mellan Tasmanska havet och den mäktiga Franz Josef glasiären. Som sagt vädret är inte det bästa här nu och imon ska vi göra den efterlängtade glasiärvandringen. Vi har ju haft tur med vädret hela vår resa så någon gång borde det ju vända, kanske nu då. Vi får vänta och se imon…
































Var galna busschauffor

Idag när vi satt och åt frukost ute kom det några matgäster till oss nämligen en höna med små söta kycklingar. Precis sånna som vi brukar ha, brunaktiga och en gul. Sen var det dags att åka buss igen. Vi stannade till på ett ställe för att gå en promenad och tillslut komma fram till en sälkoloni. Åter igen så är landskapet helt fantastiskt vackert här. Titta på bilderna och njut säger jag bara. Tillslut kom vi fram till sälarna. Dom var hur många som helst och där fanns små söta sälungar som hoppade omkring och lekte i vattnet. Det var svårt att slita sig därifrån kan jag tala om. När vi sen skulle gå tillbaka till bussen hör vi en stor smäll från havet. Det var gigantiska vågor som slog mot klipporna, säkert 8-10m höga. Tyvärr gick det inte så bra med att fånga som på bild.

Vi åkte sen vidare mot Punakaiki för att kolla på dom kända blowholes (blåshålen) och Pancake Rocks. Där fanns små ”grottor” med hål i där vatten från dom gigantiska vågorna kunde komma in. Så när det kom en våg in i ”grottan” kom det ut rök/ånga från bergen och det är där av namnet blowholes kommer ifrån. Pancake rocks kallas så för att det ser ut som att massa pannkakor  är staplade på varann.

Sen anlände vi till Barrytown eller Bazvegas som det kallas. Jag visste inte alls vad detta var för något ställe förrän vår guide började berätta. Det bor bara 55 personer i hela byn som bara består av en enda gata, alltså jätte litet. Det var typ vi på Straybussen som gjorde att byn överlevde. Så för att få lite liv på den lilla byn dressade vi alla om på kvällen, det fanns ett helt rum på hostelet med utklädningskläder. Sen hade vi på bussen en hel bar för oss själva och körde massa lekar och hade kul.


Kycklingarna




















Massa till sälar








Pancake Rocks


Sjukt hogt gras. Man kande sig som myrorna i ants





Blowholes


Pancake rocks


Jag, Emelie, Sara, Emma och langst fram var busschauffor





En av lekarna. Man skulle ta upp en kartong med munnen utan att ha
handerna i marken. Jag kom pa 3e plats

När vi vaknade idag sken solen. Perfekt väder för en dag på havet. Det var dags att se nationalarken här och det gör man tydligen bäst via havsvägen. Så vi bokade en dags segling på havet. Vi seglade med en katamaran först till split apple rock som är en sten som fallit ner från någonstans och delat sig mitt i tur så det nu ser ut som ett delat äpple. Innan har vi bara sett bilder på det och nu fick vi äntligen se det. Landskapet här är verkligen jätte vackert, naturen är så häftig. Det känns nästan overkligt att jag är här. Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om allt jag får vara med om bara är en dröm. Men det verkar inte vara så, det är på riktigt.

Vi seglade sen vidare till Adele Island där vi fick lyssna på skönsjungande fågelsång. Det fanns tydligen massa olika fåglar på ön och det var häftigt att sitta i en tyst båt på havet, solen sken och fåglarna kvittrade. Sen åkte vi vidare Anchorage, en jätte fin vik där vi gjorde ett längre stopp för att stiga iland och utforska ön. Jag och Emelie gick upp till en ”look out point” där vi fick en fin utsikt över området. Gröna träd blandades med olika blåa färger från havet, himmeln och små sjöar, det var jätte fint.

När vi kom tillbaka till båten stod ett gäng med kineser framför båten och fotade den. Det visade sig sen att dom skulle åka med på vägen tillbaka. Dom är så speciella kineser. Dom hörs och syns överallt och det blir alltid värsta tillställningen när dom ska ta kort, man lägger verkligen märke till dom. Och ALLA kineser tar kort på ALLT och då menar jag verkligen på ALLT och gör alltid så fula miner och gester!!! Ibland undrar man vad dom ska ha alla kort till.

Efter en lyckad dag på havet började resan hemåt och vi seglade samtidigt som solen gick ner. Vi gjorde ett stopp vid Pinnacle Island som är en sälkoloni där vi fick se sälar i det vilda, det var häftigt. Vi såg också pingviner lite längre bort.

När vi kom tillbaka till vår lilla farm gick jag och Emelie på upptäcktsfärd där. Vi fick se lamor, vita tuppar, kiwi- och limebuskar.
























Stenarna var fulla med sma sma musslor. Dom minsta jag nagonsin har sett!


















Split apple rock















Var bat


Tyskarna + jag och Emelie som var pa baten ihop fran bussen


Sota brevlador som fanns pa farmen



Kiwi


Lime

Idag var det tidig uppstigning igen som gällde. Ingen sovmorgon här inte.

06.15 skulle vi ta en buss till färjeterminalen för att kunna ta oss över till södra ön. Färjan tog 3 timmar men dom timmarna bara flöt förbi. Det var så himla fin utsikt. Hela tiden hade vi berg och dalar vid sidan av båten, solen sken och vattnet glänste med sin blåa färg. När vi kommit över färjan fick vi en ny och större Straybuss men med samma chaufför. Vi körde sen till Marlborough där vi fick se massa vingårdar och stannade för en vinprovning. Vi fick också provsmaka olika sorters fudge tex. med kokossmak och creme brulé. Det är så himla fin natur här! Det är som att åka i ett långt vykort som aldrig tar slut, overkligt vackert. Vädret är mycket finare och varmare här på södra ön fast det borde inte var så. Alla säger att södra ön är kallare än norra men det har vi inte märkt av än så länge. Vi stannade också på ett ställe där vi fick bada. Det är varmt i luften men vattnet är verkligen iskallt här, så vi nöjde oss med att stå vid kanten och kasta macka med stenarna istället. Sen köpte jag och Emelie en varsin glass, kulglass. Den var himmelsk god. Passionsfrukt och den andra var med chokladbitar i.

Vi kom fram till vår lilla farm där vi skulle bo när det hade blivit mörkt ute. Så man såg inte riktigt hur stället såg ut och där fanns inte så många lampor. Emma och Sara (svenskarna) och vi fick bo ihop i en stuga, vi hade ett eget kök ute på verandan, jätte mysigt. Jag och Emelie lyxade till det på kvällen med att laga lite svensk husmanskost, makaroner och riktiga köttbullar. Dom hade tänt en liten lägereld på området så vi passade på att grilla bananer med choklad till efterrätt. Så det blev verkligen en riktig lyxmåltid!


Har lamnar vi Wellington


Sahar sag det ut hela vagen till Picton





Vinodling


Framme pa vinprovningen














Har kastade vi macka