Nu har det äntligen blivit helg i denna lilla stad. Min och Emelies plan var nu att gå ut på krogen och ragga efter farmare som en sista utväg på vårt jobbsökande. Någon farmare måste väl vara ute och ta en öl såhär på helgen och sen träffar han 2 helt fantastiska hårt jobbande svenska tjejer svenska och jobbet är vårt! Så var planen i alla fall.

Några på hostelet hade fixat en BBQ för dom som ville ha. Vi fick hur mycket korv, hamburgare, sallad, chips vi ville för 20kr. Så himla billigt och så himla gott! Vi satt sen tillsammans hela hostelet och pratade, åt och drack lite. Väldigt trevligt. Det fanns en del ”vanliga” människor här också men också en del lite lustiga. Men man känner nu att man kommit in lite mer i ”gänget” här på hostelet.

Vi gick sen ner på ”stan” och in på en pub. Jag hade faktiskt inte så höga förhoppningar och trodde inte det skulle vara alls mycket folk ute. Men oj vilken chock jag fick. Det var ju massa folk där. Först kom man till en bar som man kunde gå igenom och kom då till en jätte mysig bakgård där det fanns massa sittplatser och ett dansgolv. Det kom sen fram en man i 30års åldern och började prata med oss. Han såg inte alls ut som en farmare men vi tänkte att det skadar ju aldrig att fråga. Vi berättade att vi gör allt för att få ett jobb nu, att vi t.o.m. har gått till en farm och att vi är hårt arbetande tjejer. Han sa det att om vi gått till en farm så måste vi vara starka tjejer. Han viskade till oss att vi kommit till rätt person, han var rätt person att prata med. Det visar sig då att han äger en farm! Kunde det vara sant?! Han samarbetar tydligen med Nomads (hostelet som vi var på och pratade med Paul) och vi fick även träffa några tjejer som jobbade på hans farm och dom sa att han var jätte bra och att dom trivdes med jobbet. Det var alltså sanning allting! Han sa att han skulle fixa ett jobb åt oss men så hade han ju druckit lite så jag och Emelie vågade inte hoppas på för mycket. Vi fick han mobilnummer och skulle ringa honom dagen efter.

Det gick sen en gratisbuss från puben vi var på ut till Queens beach. Vi hade inte en aning om vad detta var men alla åkte dit så vi hängde på. Det visade sig då vara värsta nattklubben med massa folk, grym musik och ett stort dansgolv. Detta trodde jag verkligen inte om lilla Bowen. Det blev en lyckad kväll med i alla fall en kontakt till en farm. Så min och Emelies plan hade lyckats.

Dagen efter ringde vi upp farmaren. Lite nervösa för att han inte skulle komma ihåg oss. Men det gjorde han. Tyvärr hade han inget jobb åt oss nu men han skulle hålla oss i minnet och ringa oss om han hittade något. Typiskt också, inget jobb denna gången heller! Vi satte oss sen på Donken (eftersom det är gratis WIFI (internet) här) och började söka efter farmar på internet. Vi hittade ett 10tal farmar som vi ringde upp. Tyvärr fick vi samma svar av alla: nej tyvärr vi har inget jobb åt er just nu. Det känns nästintill omöjligt att få ett jäkla fruktjobb här. Vi har verkligen testat allt, t.o.m ringt farmarna personligen för att se om läget verkligen är så illa som alla säger. Och det verkar tyvärr vara så. Vi träffade även en svensk tjej på Donken (från Umeå), hon hade jobb på en farm och fick vårt nummer ifall dom behövde mer hjälp. Vi har ändå en del kontakter nu men inget jobb. Vi har också sökt efter hostel och jobb typ hela vägen från Bowen upp till Cairns och ringt flera ställen men det är samma sak där. Nästan hela östkusten är drabbad och har inga jobb så det är inte lönt att flytta på sig. Vi har bestämt oss för att stanna här en vecka till i alla fall och se vad som händer. Men vi har inte tid att vänta, vi måste ha jobb nu för att hinna jobba i 2 månader innan vi beger oss till Asien.

Lite som är kul att veta om Bowen och vårt hostel!

Bowen trodde jag var en liten, liten stad. Det är väldigt litet men det finns verkligen allt här. Alla slags affärer, post, Mc´donalds, Subway, bibliotek, nattklubbar, flera fina stränder, biograf, ja vad mer kan man begära. Bowen ligger precis vid havet och det är väldigt mysigt här på något sett med en fin natur och fina solnedgångar. Det var tydligen i Bowen som filmen ”Australia” spelades in.

Vårt hostel ligger i centrum så det är nära till allting. Men om man ska till dom fina stränderna måste man ta bussen i typ 10min för att komma dit. Jag och Emelie bor nu i ett rum med fyra andra. Det enda jobbiga med detta rummet är att för att komma till dom andra rummen så måste folk gå igenom vårt rum först, för att sen komma till deras som ligger bakom vårt rum eller hur man nu ska förklara det. Så det är en del spring här men det är så man överlever. Jag är van efter att ha varit backpacker i 4månader och haft folk springandes in och ut hela tiden från rummen. Så i mitt rum har jag nu en säng, en våningssäng. Jag sover där uppe och Emelie sover under mig och så har jag ett litet skåp där jag har alla mina kläder och allt annat som annars har varit i en väska i några månader nu.

Det första vi fick göra när vi kom till detta hostelet var att tömma väskorna på alla kläder, tvätta dom på det varmaste programmet man kan och sen spraya väskan med ett speciellt spray. Allt för att ta död på ev. bedbugs som är vanligt bland backpackers. Det är små löss eller vad man ska kalla det som trivs i sängar och på kläder där det är varmt. Dom kryper sen på kroppen och suger blod och lämnar kvar små röda prickar (som myggbett) och detta kliar riktigt mycket. Som tur väl är har jag sluppit detta men jag har sett andra blivit drabbade och det ser inte kul ut. Hostelet har det som policy att alla måste göra denna procedur innan dom flyttar in på hostelet. Det är bra men det tog sin lilla tid att tvätta allt, hänga upp det på torkning och sen plocka ner det ingen.

På hostelet finns det ett helt okej kök, stort och rymligt med ugn (inte helt vanligt bland hostel här i Aussie), ett tv-rum och en liten bakgård med ett pingisbord, en liten grusplan med en basketkorg och en gräsplätt där det finns några bord att sitta vid. Där har ni mitt hem för dom kommande 2 månaderna!

Säkert hälften av alla som bor här på hostelet är Kineser, Koreaner och Japaner. Jag ser inte skillnaden på dom. Och jag hatar dom asiaterna som bor med oss för dom snarkar så jäkla högt. Jag måste somna med musik i ögonen för att kunna somna och ibland vaknar jag mitt i natten av att dom snarkar så högt! Sen är det väldigt många Tyskar som bor här, en svensk kille och som vanligt en massa engelsmän. Jag och Emelie är bland dom nyast inflyttade här, dom flesta andra har varit här i flera veckor utan jobb. Så folk börjar bli väldigt rastlösa och förslappade. Dom sitter typ på samma ställe hela dagen, ute vid vårt långa matbord och vet inte riktigt vad dom ska göra. Det känns lite som en dokusåpa när folk är instängda i ett hus och inte får gå därifrån. Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa människor har varit lika aktiva i jobbsökandet som jag och Emelie har varit. Folk går nog bara och väntar på att hostelet ska fixa jobb till dom verkar det som. Deras höjdpunkt är när det är dags att laga mat. Dom lagar så komplicerad mat som möjligt med så många moment som möjligt, allt för att fördriva tiden. Och då ska vi inte tala om alla asiater och deras mat. Varje dag får man se och lära sig något nytt. Man kan inte säga annat än att dom är grymma på att laga mat, dom vet precis vad dom gör. Det är nästan pinsamt när jag och Emelie kokar upp vatten till våra nudlar och kallar det för mat.